edsmyran

Mor och dotter - tillsammans som aldrig förr! Att vara mor och dotter kan vara svårt nog för vanliga familjer. Men att vara dotter i en familj där föräldrarna lever med kristna förtecken och en snygg fasad utåt - trots missbruk bakom väggarna – det är verkligen svårt! Kan det vara möjligt att någonsin få uppleva normala relationer igen med sådana erfarenheter? Rebecca och mamma Birgitta kan berätta om hur de fick tilltro till varandra och den kristna tron igen, trots ett liv i lögn. När Rebecca brukade komma hem från skolan, var det inte för att göra sina läxor och vara med kompisar som alla andra tonårstjejer. Nej, det första hon fick göra var att ta hand om sina småsyskon, i stort sett sköta hela hushållet mer eller mindre. Hon tyckte själv inte att det var något konstigt med det, förrän hennes bästis undrade varför hon aldrig var ledig? Rebecca började förstå att något var galet i hennes familj, att de inte alls hade det som alla andra. En kväll hade Rebecca och hennes kompis kommit överens om att ha en riktig myskväll, och tjejerna förberedde detta glatt. Men så plötsligt försvinner mamma Birgitta ut, och lämnar alla barnen ensamma hemma. - Jag fick rycka in och ta hand om mina småsyskon, som vanligt för de klarade ju sig inte själva, minns Rebecca. - Allt som rörde mitt eget liv fick stå tillbaka hela tiden, för mamma var alltid så flummig och konstig. Rebecca hade blivit sin mammas mamma. Morgonen efter Birgittas olägliga försvinnande, väckte hon sin dotter Rebecca, men då orkade inte Rebecca längre utan sa för första gången ifrån och berättade för några utomstående vuxna om hur situationen såg ut hemma. Det blev vändpunkten och det första steget till att familjen fick hjälp… Rebecca var så trött på att se sin mamma vara så där konstig, utan att förstå vad det var för fel. Hon hade ingen tanke på att hennes föräldrar kunde vara missbrukare: - Nej, jag trodde inte att mina föräldrar kunde vara missbrukare. Missbrukare, det var ju såna som satt på parkbänken, såna man gick omvägar för att man inte vågade gå nära! Utåt hade allt sett bra ut. Birgitta och hennes man hade en fin gård, och båda hade bra arbete inom socialtjänsten där de hjälpte andra med problem. Dessutom hade Birgitta vuxit upp i en kristen familj, och det fanns många kristna människor i deras bekantskapskrets. De gick till och med i kyrkan ibland Men ingen verkade ana att det var något särskilt med familjen. Alla bekymmer som rörde familjen blev inte färre när Birgitta blev sjuk i diabetes. Birgitta berättar: - En teori var att jag hade fått diabetes i samband med mina graviditeter, men det fanns fler idéer om den saken .En teori som senare diskuterades var om min diabetes berodde på mitt tablettmissbruk. - I alla händelser var det viktigt för mig att sköta min hälsa, både kost och motion, för att slippa ta medicin Bördorna därhemma var tunga för en ung flicka att bära, även rent fysiskt. När Rebecca var 13 år fick hon plötsligt så hemskt ont i ryggen. Rebecca berättar: - Det högg till i ryggen så hemskt, och jag kommer ihåg att vi satt i bilen. - Min lillebror som då var 5 år såg hur ont jag hade och plötsligt sa han: ”Jesus! Gör så att Becca blir bra i ryggen, amen”. På en gång försvann ryggvärken och jag kunde helt utan smärta kliva ur bilen! På något sätt började Rebeccas ögon öppnas för hur familjen egentligen hade det. Rebecca orkade inte med alla lögner och hon började se situationen som den var: - Pappa och mamma låtsades alltid inför varandra, ingen visste hur mycket den andre drack, för de gömde flaskorna för varandra. - Ja, jag missbrukade ju både tabletter och alkohol, förklarar Birgitta. - Jag och min man satt ofta med en whisky framför tv:n, men ingen av oss visste att den andre hade en flaska till att fylla på med. På det viset märktes det inte i den gemensamma flaskan hur mycket som gick åt. En dag fick jag akut föras till sjukhus för avgiftning, berättar hon. Två veckor tidigare hade hennes man skrivit in sig på ett behandlingshem. Fasaden började vittra sönder. Självbedrägeriet fick ett slut när det nu blev känt för omgivningen hur det var ställt. Då kan man ju tro att allt blev bra, men det var inte riktigt så enkelt. När föräldrarna kom in på behandlingshem, placerades barnen ut till olika familjer som var vänner till familjen under en kortare period. Rebecca minns: - Det blev så mycket som förändrades, mina syskon placerades ut på olika håll - visserligen till familjer vi kände, men ändå. Efter ytterligare något år skildes mamma och pappa och familjen blev splittrad. - Jag blev så arg på mamma, och jag ville inte längre ha med henne att göra. Hon hade svikit oss. Ändå innerst, inne älskade jag henne så mycket. Efter detta fick Rebecca svårt att lita på vuxna och det tog lång tid innan hon kunde tala om sina tankar och känslor med någon. Det var ändå som att barnen mitt i allt detta fick lite extra omsorg från ovan. Släkt och vänner bad för familjen Birgitta sökte i allt som fanns, men kristen ville hon inte bli – jag ville inte bli sån som ”alla de där kristna” jag föraktade så mycket och som jag tyckte hade sårat mig så. Birgitta var full av negativa känslor, skamkänslor och självförakt. Missbruket förvärrade saken och till slut var allt bara ett enda stort mörker. Förvirrad sökte hon inom New Age-rörelsen, men inte heller där fanns det där hon ville ha. Till slut mötte hon Anna, en kristen kvinna som lyste av ”det där”: - Det Anna hade ville jag verkligen ha! säger Birgitta. Anna började be för sin väninna, och var där för henne även när det såg hopplöst ut. Hon fanns till för Birgitta då hon fördes till sjukhus, och hon hjälpte till på de sätt hon kunde. Bland annat bad hon till Gud för familjen. Hennes uthålliga vänskap gav till slut resultat för Birgitta: - Jag fick möta Jesus på ett helt fantastiskt, personligt sätt – allting förändrades och jag kom äntligen ur mitt mörker! Bara för att familjen fått Jesus som ny familjemedlem, innebär inte detta himmelsk lycka i ett trollslag. Vägen tillbaka till förtroende och sann kärlek till varandra blev lång. Men allting hade tagit en ny riktning och för Birgitta innebar det ett känslomässigt krävande arbete: - Jag insåg att jag var tvungen att förlåta både mig själv och alla de människor som jag tyckte hade sårat mig för att kunna bli helt fri. Men jag förstod för varje steg jag tog på den vägen att det var min räddning! Förlåtelseprocessen ledde till att hela familjen involverades i arbetet med att jobba på relationerna. Även Birgittas man kom till en ny tro på Jesus, och detta ledde till att makarna gifte om sig med varandra. För Rebeccas del blev allting väldigt omtumlande, och svårt att riktigt greppa för en tonåring. Familjen flyttade såsmåninom till en ny ort på Västkusten. När Rebecca var 17 år åkte hon på ett ungdomsläger som kyrkan anordnat, och där kom även hon till tro. Hon började förstå att det fanns en mening med allting. Att våga tro igen, gjorde att hon också vågade känna tilltro till människor, precis som mamma Birgitta. Där gick de med i en församling där man även bad för människor som var sjuka. Birgitta som drogs med sin diabetes ville förstås bli frisk, och efter att man bett för henne blev hon fri från sin sjukdom. Hon har nu varit fri från diabetes i över tio år. Mor och dotter fann varandra igen och de har arbetat tillsammans runtom i landet under många år. - Vi arbetar tillsammans med att hjälpa andra människor som har det svårt på olika sätt, både inom våra yrken och på fritiden. Vi är ofta ute och föreläser i både kommuner och landsting tillsammans. Vi har även deltagit på olika kvinnofrukostar i olika kyrkor och samfund. Genom församlingen vi är med i, arbetar vi också aktivt genom deras arbete med att hjälpa människor som till exempel kämpar med missbruk och relationsproblem på olika sätt, berättar Birgitta. Det är inte bara i Sverige som Birgitta drivs av en passion för att människor ska få ett bättre liv. Hon har även varit i Indien och där fått uppleva märkliga händelser. Vid en resa uppe i norra Indien var det många både barn och vuxna som påtagligt fick uppleva helanden: - Jag minns bl.a en kvinna som kom fram till mig som hade en stor svulst på halsen en kväll efter en gudstjänst. Då lade jag händerna på kvinnan och bad för henne, berättar Birgitta. - Morgonen därpå vid en annan gudstjänst, kom samma kvinna fram och visade upp sig. Svulsten var totalt borta! Då Rebecca var liten och hon och mamma Birgitta bodde lite utanför Stockholm fick Rebecca uppleva ett under. Rebecca hade haft flera öroninflammationer som liten, och hon skulle få plaströr inopererade i öronen för att dränera bort vätskan som samlades när hon var 6 år. På söndagen innan operationen gick hon till söndagsskolan i Aspnäskyrkan som hon gjorde ibland, och där bad de för dem som var sjuka. Rebecca berättar: - Jag gick fram för att de skulle få smörja olja på mig och be för mina öron, men mamma vågade inte följa med fram. - Inte ville jag ha plaströr i öronen, eller bli opererad alls för den delen! Och det behövde jag inte sedan heller, för när operationen skulle göras hade öronen läkt utan ett enda ärr på trumhinnan, säger Rebecca entusiastiskt Mor och dotter har i dag ett gemensamt motto som de lever efter: - Det finns inga hopplösa fall - för Gud är allting möjligt!