edsmyran

Nu är det drygt två veckor kvar innan resan går till Sri Lanka och nya uppdrag!

Det känns pirrigt, spännande förväntansfullt, ansvarsfullt, roligt och mycket mer.....!
Allt går inte att uttrycka i ord!

Sen jag var barn har min längtan alltid varit att få resa och arbeta i Asien.
Jag minns "min" missionär, Tant Ruth! Vi kunde sitta i timmar och bara lyssna på allt vad hon hade att berätta!
Dessa berättelser fascinerade mig.
Man fick fantasier om hur det var där och hoppades på att resa dit en dag!

Nu  ca 45 år efter har min barndomsdröm blivit till. Livet har förändrats och jag med det. Det romantiska skimret har försvunnit ,men mitt hjärta har på nåt sätt alltid  funnits och finns idag för Asien och dess olika människor.
Kan jag på nåt sätt hjälpa en enda liten människa där borta är det fantastiskt!

Nu efter ett flertal resor till Indien, Sri Lanka, Thailand ,så vet jag att min"Tant Ruth" var den som var gav mig "hjärtat" för Asien och dess folk! 

Tack Tant Ruth!

Nu är det skönt att sitta inne!
Blåst och snö  utanför huset!

Jag längtar till andra breddgrader med sol och värme!
Nu är det snart dags att resa på uppdrag till Sri Lanka. Vad jag har förstått så är det regntid där nu med monsunregn!!
Hur som helst så är det varmt och det brukar ju inte regna oavbrutet!
Bara drygt två veckor kvar!! SPÄNNANDE!!

Om en stund så Kommer Becca och Grant tillbaka!
Kvällen tillbringas nog framför brasan i värmen!

Saknar Magdalena! Hon skulle ha varit hemma på lovet men fick tyvärr annat för sig!

Oktober
Höstens färgprakt, rik som solnedgångars,
bär lik dessa en förgänglig prägel

Höstens kyla
hjälper årets löv att lossna
från det som en gång var dess liv

Höstens stormar
nu kan slita bort de vissna
löv som jämnar plats år andra

Sitter här och funderar över livet!
Många tankar finns idag hos mina barn och barnbarn i Uddevalla.och Avesta och Norge
Ibland så känns avståndet allt för långt.
Tänk om man bara kunde slinka förbi på en fika! Ta en promenad eller bara få vara tillsammans en liten stund.
Man få vara glad när tillfällen ges!

En mamma som saknar....!.

Sitter och väntar på om telefonen ska ringa. Vem behöver ett samtal i natt?
Några har ringt! En del mår mycket dåligt, Andra är  ensamma och behöver prata. Någon är full och är trött på livet, en annan har ingen stans att ta vägen.
Ensamheten är nog det största gisslet för en människa.

Vi människor behöver varandra!

En Vän

Någon att tala med,
någon att lita på,
någon att lyssna till, någon att anförtro sig åt,
någon att vänta på...............
äger du en är du rik!

Många erbjuder oss
tolkningar,
vinklingar,
reservationer,
proklammationer,
åsikter
och överdrifter

En ger oss
Sanningen
om sig själv och oss

GISSA VEM !







PS.Skönt att vara hemma i Gävle igen!

Är hemma hos Beccy och Grant och firar Beccys födelsedag. Jättemysigt. Är nere i Uddevalla då jag haft en utbildning på Saronhuset igår.

Igår myste jag med mina två döttrar Magdalena och Miriam. Vi pratade om allt emellan himmel och jord.

Imorgon har jag två handledningsuppdrag sen går tåget tillbaka till Gävle.

Som min dotter brukar säga; Carpe diem.

Kramar
Birgitta

Ska nu gå och lägga mig!
Har jobbat mycket hela veckan! Idag och imorgon socialjourskonferens. Direkt efter tågresa till Uddevalla. Kommer fram imorgon kväll mitt i natten.

Har en utbildningsdag i Uddevalla på lördag!
Söndag ska jag sova! Sen träffa min ”familj” kl 11.00. På kvällen ska jag slappa och få fira min Rebecca!
Ska bli jätteroligt att träffa mina andra två tjejer i helgen oh bara ”vara” och umgås!

Trots min trötthet trivs jag med livet! (Egentligen så vill jag inte ha det annorlunda) Det enda som saknas nu är sömn!


GOD NATT!

                                         

Fick nyss reda på att vårat gamla hus i Ljusdal är till salu!!! Många minnen kommer tillbaka! Minnen av båda glädje och sorg! Minnen av människor som passerade i vårat hus! Vänner som har kommit och gått, men även de som finns kvar! Alla barnen som växt upp där! Både egna och andras! Jag minns hur Rebecca och Ulrica gick runt bland alla småsyskon och sjöng vaggvisor innan sovdags. Samuel älskade att vara ute på logen och vara där farfar var. Han ville göra likadant som han! Skulle potatislanden jordfräsas så skulle också Samuel va med (tre år gammal och naken i gummistövlar) Då vi var sk.stockholms-bönder och hade en massa djur, hundar, grisar, får, getter, katter m.m. Vår första midsommar där! Vi hade då satt fårstängsel runt en hage och väntade förväntnsfullt på en tacka och hennes två lamm.En vän kör in på gården och vi hjälps åt att få in tackan och hennes lamm i hagen.Efter en minut så hoppar lammen igenom stängslet och tackan efter! Vi hade satt fårstängslet upp och ned! (Stockholms-bönder som vi var!!) Resten av kvällen går åt att försöka få tag på tackan och lammen  för att få in dem i hagen igen. Efter mycket springande på vår nya grannes nysådda åker lyckas vi på nattkröken få tag på dem. Jag minns min lilla rödtott, Miriam som kommer springande och gråtande med en gås sfter sig som jag lyckades få tag på. Då Magdalena var tre år tog hon sin lilla trehjuling och bestämde sig för att flytta hemifrån. Då hon kommer bort till grannens gård (300 m) blir hemlängtan för stark och hon vänder hemåt igen!Mamma och pappa var allt bäst och hennes Beccy! En sommardag sliter sig ett lamm. Jag får inte upp grinden! Till slut tar jag tag i lammet och lyfter det över stängslet för att få det i hagen. Det gick bra!(trodde jag) Men, efter några timmar sätter värkarna igång(var gravid) och David kommer åtta veckor för tidigt! En vinter är grisen lös. Efter mycket konkande och puttande på den envisa grisen fick jag in henne i stian igen! Efter några timmar sätter värkarna igång (var då gravid i åttonde månaden) Marcus föds sen fem veckor för tidigt! Ja, minnen passerar som en film! Alla mina promenader på kvällarna med funderingar och en längtan efter en äkta tro! Jag fann den till slut! En vän fanns där för mig som orkade med alla frågor, tog sig tid för mig, kämpade för mig, trodde på mig, ja som då alltid fanns! Tack Anna! Tankar kommer och går! Ska vi köpa tillbaka huset? Hur skulle det vara? Bra? Dåligt? Ja,int vet jag, men ett vet jag att det är bra att ha minnen, men livet pågår nu, frammåt och inte bakåt. Livet är spännande!

En dag tyckte jag att det skulle va bra att få en duschkabin insatt och få bort badkaret.
Kontakt togs med Gavlegårdarna, det bostadsföretag vi hyr av.
Efter mycket lång väntan fick vi besked om när denna duschkabin skulle sättas in och det gamla badkaret kastas ut.
Datum bestäms. Förväntansfulla kommer vi hem och öppnar badrumsdörren.
Vad hittar vi ? Jo en ny duschkabin som satts in mitt på golvet.
Golvet där badkaret stått såg ut som trampat jordgolv! (lös cement)Gamla mögliga rör hade kommit fram sen badkaret kastats ut!
Vi bor ju trots allt i Sverige och inte i Afrika!
Väggarna var även svarta efter nån typ av färg som funnits bakom badkaret!
Efter att telefonen gått varm med bostadsföretaget fick vi till slut besked om att vårt "kära gamla badkar" skulle återföras och den nya duschkabinen skulle ut. Man hade inte råd att göra duschrummet i ett skick utan "trampat jordgolv". Det skulle kosta dem ca 30000:- Bättre att sätta det gamla badkaret över "jordgolvet" igen
En dag när vi kom hem var den nya duschkabinen uttagen och badkar insatt igen.!
Det blev inte vårt "kära gamla badkar" utan ett alldeles nytt! Men, tyvärr alldeles för kort! Det gamla badkaret hade kastats!
Under badkaret var det fortfarande "trampat jordgolv" som nu blev fuktigt och började att lukta illa ! En stort mellanrum vid väggen gjorde så att vattnet rann ner där!
Ny kontakt med Bostadsföretaget!!  De ville då äntligen titta på badrummet (tidigare hade bara "arbetarna "varit där!).
En av oss tar ledigt från jobbet för att förevisa badrummet.
Resultatet av denna visning blev att hela badrummet skall renoveras och allt gammalt skall tas bort för att allt skall bli nytt! Vad skulle det nu kosta bostadsföretaget? Denna gång skulle notan bli 60-70000:-!
Idag lever vi utan badrum under ca tre veckor! Det får duschas på jobbet, Friskis och Svettis, Solarium samt hos vänner (som vi får våldgästa! )
Länge leve Gavlegårdarna!  Vi är dock tacksamma att vi i framtiden slipper "jordgolvet!!
Vi ser absolut framemot att slippa leva utan badrum och slippa få sand under fötterna nästa gång vi duschar/badar !

Tänk att jag har fått en så stor familj! Sju barn och fem barnbarn (fler lär det bli)! Detta är verkligen att vara rik! Som Kahlil Gibran skriver; " Era barn är inte era barn. De är säner och döttrar till Livets Längtan efter sig själv. De kommer genom er, men inte från er. Och fast de finns hos er, tillhör de er ändå inte. Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar. Ni kan hysa deras kroppar, men inte deras själar. Ty deras själar bor i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Ni kan sträva att efterlikna dem, men sök inte göra dem lika er. Ty livet vänder inte åter och dröjer inte vid gårdagen. Ni är de bågar från vilka era barn flyger som levande pilar. Bågskytten ser målet på oändlighetens stig, och Han böjer er med all sin kraft för att Hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand, Ty liksom Han älskar pilen som flyger, älskar Han även den båge som är stadig" Tänkvärda ord!!

Mor och dotter - tillsammans som aldrig förr! Att vara mor och dotter kan vara svårt nog för vanliga familjer. Men att vara dotter i en familj där föräldrarna lever med kristna förtecken och en snygg fasad utåt - trots missbruk bakom väggarna – det är verkligen svårt! Kan det vara möjligt att någonsin få uppleva normala relationer igen med sådana erfarenheter? Rebecca och mamma Birgitta kan berätta om hur de fick tilltro till varandra och den kristna tron igen, trots ett liv i lögn. När Rebecca brukade komma hem från skolan, var det inte för att göra sina läxor och vara med kompisar som alla andra tonårstjejer. Nej, det första hon fick göra var att ta hand om sina småsyskon, i stort sett sköta hela hushållet mer eller mindre. Hon tyckte själv inte att det var något konstigt med det, förrän hennes bästis undrade varför hon aldrig var ledig? Rebecca började förstå att något var galet i hennes familj, att de inte alls hade det som alla andra. En kväll hade Rebecca och hennes kompis kommit överens om att ha en riktig myskväll, och tjejerna förberedde detta glatt. Men så plötsligt försvinner mamma Birgitta ut, och lämnar alla barnen ensamma hemma. - Jag fick rycka in och ta hand om mina småsyskon, som vanligt för de klarade ju sig inte själva, minns Rebecca. - Allt som rörde mitt eget liv fick stå tillbaka hela tiden, för mamma var alltid så flummig och konstig. Rebecca hade blivit sin mammas mamma. Morgonen efter Birgittas olägliga försvinnande, väckte hon sin dotter Rebecca, men då orkade inte Rebecca längre utan sa för första gången ifrån och berättade för några utomstående vuxna om hur situationen såg ut hemma. Det blev vändpunkten och det första steget till att familjen fick hjälp… Rebecca var så trött på att se sin mamma vara så där konstig, utan att förstå vad det var för fel. Hon hade ingen tanke på att hennes föräldrar kunde vara missbrukare: - Nej, jag trodde inte att mina föräldrar kunde vara missbrukare. Missbrukare, det var ju såna som satt på parkbänken, såna man gick omvägar för att man inte vågade gå nära! Utåt hade allt sett bra ut. Birgitta och hennes man hade en fin gård, och båda hade bra arbete inom socialtjänsten där de hjälpte andra med problem. Dessutom hade Birgitta vuxit upp i en kristen familj, och det fanns många kristna människor i deras bekantskapskrets. De gick till och med i kyrkan ibland Men ingen verkade ana att det var något särskilt med familjen. Alla bekymmer som rörde familjen blev inte färre när Birgitta blev sjuk i diabetes. Birgitta berättar: - En teori var att jag hade fått diabetes i samband med mina graviditeter, men det fanns fler idéer om den saken .En teori som senare diskuterades var om min diabetes berodde på mitt tablettmissbruk. - I alla händelser var det viktigt för mig att sköta min hälsa, både kost och motion, för att slippa ta medicin Bördorna därhemma var tunga för en ung flicka att bära, även rent fysiskt. När Rebecca var 13 år fick hon plötsligt så hemskt ont i ryggen. Rebecca berättar: - Det högg till i ryggen så hemskt, och jag kommer ihåg att vi satt i bilen. - Min lillebror som då var 5 år såg hur ont jag hade och plötsligt sa han: ”Jesus! Gör så att Becca blir bra i ryggen, amen”. På en gång försvann ryggvärken och jag kunde helt utan smärta kliva ur bilen! På något sätt började Rebeccas ögon öppnas för hur familjen egentligen hade det. Rebecca orkade inte med alla lögner och hon började se situationen som den var: - Pappa och mamma låtsades alltid inför varandra, ingen visste hur mycket den andre drack, för de gömde flaskorna för varandra. - Ja, jag missbrukade ju både tabletter och alkohol, förklarar Birgitta. - Jag och min man satt ofta med en whisky framför tv:n, men ingen av oss visste att den andre hade en flaska till att fylla på med. På det viset märktes det inte i den gemensamma flaskan hur mycket som gick åt. En dag fick jag akut föras till sjukhus för avgiftning, berättar hon. Två veckor tidigare hade hennes man skrivit in sig på ett behandlingshem. Fasaden började vittra sönder. Självbedrägeriet fick ett slut när det nu blev känt för omgivningen hur det var ställt. Då kan man ju tro att allt blev bra, men det var inte riktigt så enkelt. När föräldrarna kom in på behandlingshem, placerades barnen ut till olika familjer som var vänner till familjen under en kortare period. Rebecca minns: - Det blev så mycket som förändrades, mina syskon placerades ut på olika håll - visserligen till familjer vi kände, men ändå. Efter ytterligare något år skildes mamma och pappa och familjen blev splittrad. - Jag blev så arg på mamma, och jag ville inte längre ha med henne att göra. Hon hade svikit oss. Ändå innerst, inne älskade jag henne så mycket. Efter detta fick Rebecca svårt att lita på vuxna och det tog lång tid innan hon kunde tala om sina tankar och känslor med någon. Det var ändå som att barnen mitt i allt detta fick lite extra omsorg från ovan. Släkt och vänner bad för familjen Birgitta sökte i allt som fanns, men kristen ville hon inte bli – jag ville inte bli sån som ”alla de där kristna” jag föraktade så mycket och som jag tyckte hade sårat mig så. Birgitta var full av negativa känslor, skamkänslor och självförakt. Missbruket förvärrade saken och till slut var allt bara ett enda stort mörker. Förvirrad sökte hon inom New Age-rörelsen, men inte heller där fanns det där hon ville ha. Till slut mötte hon Anna, en kristen kvinna som lyste av ”det där”: - Det Anna hade ville jag verkligen ha! säger Birgitta. Anna började be för sin väninna, och var där för henne även när det såg hopplöst ut. Hon fanns till för Birgitta då hon fördes till sjukhus, och hon hjälpte till på de sätt hon kunde. Bland annat bad hon till Gud för familjen. Hennes uthålliga vänskap gav till slut resultat för Birgitta: - Jag fick möta Jesus på ett helt fantastiskt, personligt sätt – allting förändrades och jag kom äntligen ur mitt mörker! Bara för att familjen fått Jesus som ny familjemedlem, innebär inte detta himmelsk lycka i ett trollslag. Vägen tillbaka till förtroende och sann kärlek till varandra blev lång. Men allting hade tagit en ny riktning och för Birgitta innebar det ett känslomässigt krävande arbete: - Jag insåg att jag var tvungen att förlåta både mig själv och alla de människor som jag tyckte hade sårat mig för att kunna bli helt fri. Men jag förstod för varje steg jag tog på den vägen att det var min räddning! Förlåtelseprocessen ledde till att hela familjen involverades i arbetet med att jobba på relationerna. Även Birgittas man kom till en ny tro på Jesus, och detta ledde till att makarna gifte om sig med varandra. För Rebeccas del blev allting väldigt omtumlande, och svårt att riktigt greppa för en tonåring. Familjen flyttade såsmåninom till en ny ort på Västkusten. När Rebecca var 17 år åkte hon på ett ungdomsläger som kyrkan anordnat, och där kom även hon till tro. Hon började förstå att det fanns en mening med allting. Att våga tro igen, gjorde att hon också vågade känna tilltro till människor, precis som mamma Birgitta. Där gick de med i en församling där man även bad för människor som var sjuka. Birgitta som drogs med sin diabetes ville förstås bli frisk, och efter att man bett för henne blev hon fri från sin sjukdom. Hon har nu varit fri från diabetes i över tio år. Mor och dotter fann varandra igen och de har arbetat tillsammans runtom i landet under många år. - Vi arbetar tillsammans med att hjälpa andra människor som har det svårt på olika sätt, både inom våra yrken och på fritiden. Vi är ofta ute och föreläser i både kommuner och landsting tillsammans. Vi har även deltagit på olika kvinnofrukostar i olika kyrkor och samfund. Genom församlingen vi är med i, arbetar vi också aktivt genom deras arbete med att hjälpa människor som till exempel kämpar med missbruk och relationsproblem på olika sätt, berättar Birgitta. Det är inte bara i Sverige som Birgitta drivs av en passion för att människor ska få ett bättre liv. Hon har även varit i Indien och där fått uppleva märkliga händelser. Vid en resa uppe i norra Indien var det många både barn och vuxna som påtagligt fick uppleva helanden: - Jag minns bl.a en kvinna som kom fram till mig som hade en stor svulst på halsen en kväll efter en gudstjänst. Då lade jag händerna på kvinnan och bad för henne, berättar Birgitta. - Morgonen därpå vid en annan gudstjänst, kom samma kvinna fram och visade upp sig. Svulsten var totalt borta! Då Rebecca var liten och hon och mamma Birgitta bodde lite utanför Stockholm fick Rebecca uppleva ett under. Rebecca hade haft flera öroninflammationer som liten, och hon skulle få plaströr inopererade i öronen för att dränera bort vätskan som samlades när hon var 6 år. På söndagen innan operationen gick hon till söndagsskolan i Aspnäskyrkan som hon gjorde ibland, och där bad de för dem som var sjuka. Rebecca berättar: - Jag gick fram för att de skulle få smörja olja på mig och be för mina öron, men mamma vågade inte följa med fram. - Inte ville jag ha plaströr i öronen, eller bli opererad alls för den delen! Och det behövde jag inte sedan heller, för när operationen skulle göras hade öronen läkt utan ett enda ärr på trumhinnan, säger Rebecca entusiastiskt Mor och dotter har i dag ett gemensamt motto som de lever efter: - Det finns inga hopplösa fall - för Gud är allting möjligt!

Har aldrig tidigare bloggat!! Men nån gång ska väl bli den första.. Läs om du vill och häng med på min resa i livet...........!